Hemma igen

Eh, jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Jag har ju varit hemma ett par månader nu.

När jag var hemma mellan Pakistan och Zambia var jag bara på ”paus”. Visste att jag skulle åka på nytt uppdrag rätt snart igen – och det gjorde jag ju också. Så då var allting i och runt mig också på paus. Men nu är jag klar över att jag behöver stanna hemma ett tag. Både för min och mina nära och käras skull.

På jobbet
Så fantastiskt roligt att komma tillbaka till alla härliga, kända, snälla, varma, kloka arbetskamrater – så himla kul – jag trivs så bra att få jobba med er!

Nära och kära
Vi har sjukdom i familjen och det har präglat min hemkomst. Men djupt i mig lever en så stor lättnad över att få vara här nu, när det är som det är. Få sitta bredvid sjuksängen, få möjlighet att vara nära om det plötsligt är någon som kallar på mig.

Men i övrigt är det svårt att hinna med. Det är mycket med att komma hem.

Hyresgäster som bor kvar i mitt hem. Jobb där jag ska återintroduceras. Kära som jag bara vill drunkna i och tillsammans med, barn och barnbarn som jag vill vara med, försäkringar som ska tecknas, en egen kropp som behöver uppgraderas. Blir som delad mitt itu. Det är tur att jag gått kurser som berättat om denna känsla.

Några axplock som exempel:

-          Står på pendeltågsperrongen: tåget är 7 minuter försenat, och människor omkring mig är på riktigt upprörda. Jag fattar ingenting – vad då – det kommer ju med största sannolikhet ett tåg till!

-          Står i kön på ICA: framför mig börjar två herrar gräla med varandra för att den ena inte tycker att det går tillräckligt fort för den andre. På fullt allvar.

-          Råkar springa in i sidan på någon som jag inte känner, inne på Konsum. Istället för att vänligt le mot mig, (som man hade gjort i Zambia), så får jag en ilsken blick och någon som snäser mot mig. Det får mig att bara vilja sätta mig ner mitt bland skorporna, gråta och fråga varför alla är så ilskna här hela tiden? Varför är människor så sura, arga, missnöjda, olyckliga, varför är livet så otillräckligt här?

-          Minnesbilder i mitt inre: barnen som dött i min famn, kvinnorna som krampat sig bort från det här livet i mina armar. Hur berättar jag om det? För vem? Hur förmedlar jag den bilden? Maken som nekar till att vi ska få ge hans fru behandling som jag informerar att om vi inte ger hans fru behandling så kommer hon att dö, garanterat, och han ser i mig tillbaka, rakt in i min ögon och säger: ”- Jag har fler fruar”. Och jag får hålla masken – annars kan det bli farligt för mig/oss/projektet. Han är bara en av många vars ögon sett in i mina med de orden.

Det är en särskild ensamhet att ”bära” på dessa erfarenheter och nu när det har gått ett tag har det blivit allt tydligare för mig. Men det är som det är. Det är ju allting.

Så, tillbaka på moderna förlossningsavdelningen i Sverige – barnen som får födas in i väntande, lyckliga händer, ögon som strålar, händer som längtar, röster som sjunger för sin lilla och jag får titta på. Jag får bistå. Jag får lön, rätt bra sådan också, (ursäkta alla lönekämpande systrar!), för att få bistå till dessa lyckominuter.

Jag får stå med en liten som kämpar för livet även här, med den skillnaden att jag får stå vid ett fullt utrustat upplivningsbord, med all upptänklig expertis omkring mig – och jag är så TACKSAM för det!

Men vad gör jag med dem omkring mig som inte delar det tacksamhetens perspektiv med mig? Vi säger det hela tiden; ”vi borde fatta vad vi har”.

Men frågan är – gör vi det?

Det här är min sista bloggtext för den här gången och jag vill avsluta den genom att citera följande:

“Poverty is not to own a bit but to miss much”

Om jag kommer att åka ut igen? Det tror jag nog att jag måste. Men nu är nu. Och nu blir jag hemma ett tag. Var sak har sin tid.

Dags att lämna

Nej, det blev aldrig möjlighet att kolla upp hur det gick för Christobel. Inte den senaste lilla ungen med malaria heller. Vi hade för mycket att göra.

Nu har det blivit dags för mig att lämna Zambia. Mitt uppdrag är slutfört och jag har så många erfarenheter med mig hem. Så många mänskliga möten, så många nya vänner i mitt hjärta. Luwingu har varit en helt fantastisk plats att vara på – jag är helt förälskad. Det finns en värme och en vänlighet här som inte liknar något annat jag mött. Omgärdad av vänner har jag varit varendaste dag, trots att jag inte kände någon när jag kom. Vänner från Zambia, mina kollegor och vänner från hela världen och mina internationella kollegor. Vi har jobbat så intensivt tillsammans i vår gemensamma kamp för att rädda liv och lindra lidande.

Det är konstigt att det är så svårt att skiljas, fast jag också är så redo för att komma hem igen. Så jag blir lite tyst i orden och det här blir inget långt blogginlägg.

Tack, Tack, Tack för allt jag fått dela med Er och för allt ni har lärt mig!

Tack!

Hon heter Christobel

Hon heter Christobel är 18 år och ska föda sitt första barn. När jag kommer till kliniken på morgonen har hon redan varit där i många timmar med sina värkar. Men ingen har hämtat mig, trots att jag sovit i en byggnad bara några meter ifrån. Trots att jag bett om att bli hämtad när föderskor kommer.

Detta gör mig från början irriterad. När jag så tittar i hennes mödravårdskort och får se att hennes blodvärde vid senaste kontrollen, (för en månad sen) redan då var livsfarligt lågt, då inser jag att den här flickan måste vi få iväg så fort som möjligt till sjukhuset där hon kan få blod, annars kommer hon inte att överleva den här förlossningen.  Så jag kontaktade basen via radion – vilket inte är någon barnlek eftersom det ligger väldigt långt ut i bushen – för att få till tillstånd att ge oss av. Det var bråttom, bråttom.

Samtidigt finner vi ånyo ett litet barn med allvarlig malaria som också måste till sjukhuset för en blodstransfusion.

Basen ger oss tillstånd och så ger vi oss iväg. Christobel flyger fram och tillbaka i den skumpiga bilen. Jag försöker hålla i henne så gott jag kan, försöker uppmuntra så gott jag kan. Jag som alltid tyckt väldigt illa om höga farter bryr nu inte ett smack. Är bara så koncentrerad på att stödja Christobel och få henne att känna någorlunda lugn i situationen.

Med stor tacksamhet når vi Luwingu sjukhus och jag kan överlämna henne till förlossningsavdelningen där hon får blod och därmed större möjlighet att få ett friskt, levande barn och själv överleva sin första barnafödsel. Jag ser fram emot att få se henne när hon kommer på efterkontroll till oss med sitt barn på armen. (Nu kommer jag ju troligen inte få göra det, det är så många mammor och jag är inte ute där varje dag), men jag tänker så i alla fall.

Och bebisen med malaria? Ja hur det går för den lilla det visar sig. Hon var i alla fall också fortfarande vid liv när vi anlände till sjukhuset.

Varje dag här är fylld av oväntade situationer där det man planerat oftast får omprioriteras. Det är väldigt nyttigt för sinnet och väldigt lärorikt. Här och nu blir så väldigt påtagligt. Här och nu blir så väldigt viktigt och på riktigt.

Imorgon, innan vi åker ut till en annan hälsostation, kommer vi att åka förbi sjukhuset – då kommer jag att få veta hur det gick för Christobel.

Men nu ska jag skriva en checklista för de mobila teamen vad de behöver komma ihåg att lasta bilarna med på morgnarna innan de åker iväg. För vi glömmer saker varenda dag.

 

Det växande projektet

Nu är det väldigt länge sedan jag skrev något på bloggen. Här växer projektet. Vi åker ut till våra hälsostationer och efter att ha varit här i ett drygt ett halvår så har patienterna börjat förstå att när vi säger att vi kommer varje måndag, så gör vi det. Så då gör de det också. Tyvärr har vi hela tiden lidit av att vi inte har tillräckligt med personal. Sjukdom och ledigheter, vissa slutar och börjar. Ja, det har varit stor personalomsättning samtidigt som antalet patienter stiger och stiger, vilket är bra förstås, för det betyder att fler får tillgång till sjukvård. Men det är svårt att hinna med!

För min del innebär det att jag får lägga större delen av min tid på kliniskt arbete och mindre med att projektleda – en utmaning som jag lär mig otroligt mycket av.

Mödravårdcentralen hade häromdagen 47 besök (med tolk) på en dag vilket inte är ingen barnlek! Nästa dag var det familjeplanering som resulterade i 25 besök. Ute på hälsostationerna finns ingen el, så sista timmarna var det ficklampan i min mobil som fick lysa upp det minimala journalarbetet. Sista mamman hjälpte vi kockan nio på kvällen. Man får verkligen träna på att prioritera om, om och om igen. ”Viktigast först” blir en levande devis.

Jag har också varit hemma i Sverige på en kort semester på min dotters examen och min far som blev svårt sjuk. Så den stora frågan var – skulle jag åka tillbaka till Zambia eller inte? Jag valde till slut att åka tillbaka till mitt projekt, men ser till att vara nåbar hela tiden. Det blir väldigt tydligt att man är en del av ett sammanhang. Jag har varit borta hemifrån mycket och länge nu och jag märker på nära och kära att det kostar.

Vill här och nu passa på att tacka er – mina närmaste för det uppoffringar jag vet att ni också gör genom att tolerera att jag inte finns närvarande i era liv när jag är här! Ni bjuder så frikostigt, fast jag vet att ni vill ha mig hemma. Och du brorsan som sköter allt praktiskt åt mig därhemma, och skickar paket med godis till mig. TACK!

När jag var hemma på semester samlade ni, mina vänner ihop mobiltelefoner, datorer och annan elektronik som står så högt i kurs här. Jag hade förmånen att ta med mig allt hit och gissa om väldigt många blev glada här. Det var en sann glädje att få hälsa från alla mina vänner i Sverige!

Vi är många nya här i teamet nu, den första omgången avslutar sina uppdrag och efterträdare tar vid. Snart är det dags även för mig att avsluta mitt uppdrag i Zambia. Men inte riktigt än.

Under tiden jobbar vi på, intensivt, rikt och berörande på alla sätt och vis. Medan regnet öser ner och malarian härjar vidare med både patienter och personal som faller som käglor. Den är en riktigt grym farsot här.

Julafton i Luwingu 2010

Mimansa i bilen med en patient

Jag har just tvättat mitt hår och hela mig. Borstat och flätat håret.

Stearinljuset fladdrar med sitt mjuka sken. Ingen el sedan några timmar tillbaka, vilket jag just nu välkomnar eftersom stearinljus ger mig lite ”julkänsla” medan jag lyssnar på Peter Jöbacks ”Jag kommer hem till jul”, ur högtalare kopplade till min mobil.

I morse vaknade vi i Chungu där vi stannar över natten eftersom det ligger så långt bort så att vi inte hinner både dit, ta emot patienter och tillbaka på samma dag. Vi behöver två dagar, en för familjeplanering och en för mödravård.

Vi lånar ett rum där vi har tre sängar med myggnät. Runt klockan två knackade det på dörren – en kvinna i födsel hade kommit till kliniken. Så, sent på julaftonsnatten fick jag ynnesten att bistå födseln av detta julaftonsbarn. Modern var 21 år och födde sitt första barn. Födseln var vacker och okomplicerad  och ett par timmar senare gick jag åter till sängs.

Skulle önska jag kunde beskriva känslan av att gå dessa 50 meter mellan ”stationen” (kliniken) och rummet där vi i personalen sov under våra myggnät.

När grodorna är så högljudda så man inte hör sina egna tankar, när fokus är riktat på att försöka undvika att trampa på ormar, (jo, jag har kraftiga kängor, men ändå), mitt inre fyllt av tacksamhet och glädje över att födseln gick bra, när jag känner att jag får vara del av att göra något så himla bra.

Det är mycket i ”vanliga” fall.

Men ännu mer på julaftonsnatten

Någon timme av sömn till dess det var dags att vakna igen för dagens mödravårdsmottagning.

Men först frukost – som för min del, (eftersom jag  är vegetarian här och inte äter kyckling vare sig till middag eller frukost), bestod den av vita bönor på burk och färsk avokado.

Så går vi, doktor Jeanie, Ruth och jag, tillsammans till dagens mottagning och påbörjar vårt arbete som tar oss hela julaftonen.

Det känns som en väldigt fin sak att få göra på julafton – att erbjuda mödravård och preventivmedelsrådgivning för kvinnor och barn här i Luwingu-distriktet.

På vägen tillbaka till Luwingu är vi alla i teamet trötta, hungriga och smutsiga, men alla samstämt nöjda.

Med oss i bilen har vi en liten pojke på sex år, han satt bakpå sin fars cykel, men fick ena hälen in i hjulet. Han behöver sövas för att kunna sys ordentligt – så vi tar honom med oss till Luwingu-sjukhuset. Vi försökte ge honom lugnande medicin tillräckligt för att kunna sy– men det räckte inte – han behöver narkos för att inte bli chockskadad för livet.

Väl tillbaka på kontoret i Luwingu lyckas jag få internetuppkoppling – stor lycka!  Via Skype lyckades jag får jag kontakt med min familj, men så försvann elen igen.

Men en underbar logistikers och med hjälp av två vakter och ett bilbatteri starta generatorn så att jag kunde få internetuppkoppling igen. Sen kunde jag fortsätta prata med min familj ytterligare en stund.

Älskade familj – så himla härligt att få se och prata med er och tack Kenneth, Paul och James för hjälpen!

Så sitter jag nu här och försöker förmedla något från denna dagen medan Peter Jöback sjunger:

” Jag viskar en bön inatt,

för dem som inget har,

för dem som gick in i natten utan att hitta tillbaks,

jag viskar en bön inatt för alla dem som väntar,

för dem som har tappat hopp,

för alla därute som längtar.

Så viskar jag en bön.”

Det finns så mycket som behöver bli gjort. Så mycket att göra. Men nu är det julaftonskväll och nu får allting BaraVara en stund.

Vad kunde vi göra?

Idag var det meningen att jag skulle ha mödravård tillsammans med barnmorskan Regina i Team 1. Hälsostationen ligger drygt 1,5 timme bort på en skumpig bilväg från vår bas. Bron som man måste korsa är i så dåligt skick att vi inte kör på den, utan vi kliver ur och bär våra grejer (vi får jättebra hjälp av byborna som står och väntar på oss) och sedan går vi till fots cirka en kilometer.

Genast när vi kom fram fick vi veta att en kvinna kommit in med misstänkt brusten livmoder. Jag undersökte henne och fann inga tecken för det, men däremot en moderkaka som höll på att lossna, vilket är minst lika allvarligt. Det finns inget fungerande transportsystem mellan byarna och sjukhuset, så vi bestämde snabbt att Regina skulle stanna kvar och att jag skulle åka med kvinnan och hennes anhöriga.

Trots hennes svåra smärtor så var vi ju tvungna att bära henne på bår en kilometer tillbaka till bron till transporten på en skumpig väg. Jag ville ge henne smärtstillande, ville först veta om det fanns motgift att ge till barnet i fall det skulle bli påverkat av den smärtstillande medicinen. I den mån barnet nu var vid liv, vilket inte gick att fastställa på grund av kvinnans tillstånd. Att via radio försöka ta reda på om motgiftet fanns på det lokala sjukhusets apotek var svårt och omständligt, men gick till slut. Fast det visade sig att det inte fanns. Och inte hade vi det inte heller i vårt apotek.

Jag tog ändå beslutet att ge henne smärtstillande i små, men täta, intravenösa doser. På det viset hoppades jag kunna hålla henne på en någorlunda smärtlindrad nivå, så att hon kunde klara av transporten utan farligt hög smärtstress, och hoppas på att medlet ändå bröts ner relativt fort.

När vi kom fram till sjukhuset blödde hon fortfarande, men tack vare det dropp som pågick så var hennes blodtryck och puls stabil. Hon kommer att klara sig. Hur det gått med barnet får jag veta en annan dag när jag följer upp henne.

Tacksam över att vi tog oss fram till sjukhuset med mamman i acceptabelt skick, blodig och smutsig vandrade jag ”hemåt” för en dusch och rent drickbart vatten. Vattnet i min vattenflaska tog fort slut då jag insåg att de medföljande anhöriga inklusive två små barn var väldigt törstiga. Jag är också törstig, inser jag nu. När jag känner efter.

Historier om liv och död

Några axplock från några dagar ute på hälsostationerna:

- Jag träffar en hivpositiv kvinna vars blodceller är mycket låga, vi behöver hjälpa henne in till sjukhuset för mer avancerad behandling mot viruset. Hon får sitta bredvid mig i framsätet. En tår rinner längs hennes kind. När jag frågar om hon talar engelska nickar hon, men jag tror inte att hon förstår mig. Molnen är väldigt vackra på himlen den här dagen – jag tar upp kameran och fotograferar, visar henne sedan bilden. Då ler hon. Och det blir lite mjukare där i framsätet.

 

 

 

 

 

 

- Vi har mödravårdsdag, Brenda och jag hjälps åt med kvinnorna. På den här hälsostationen är rummet där kvinnorna föder detsamma som det vi har vanliga mödravårdsuncersökningar i. En kvinna som ska föda sitt sjätte barn kommer och får ta plats bakom draperiet. Där ligger hon på britsen, som bara är en rostig stålbrits. När det är dags för henne att föda är Brenda upptagen så jag tar på mig handskarna och hjälper till. En fin flicka föds och jag klipper av navelsträngen…då ser jag hur det buktar fosterhinnor och förstår att det är en till på väg! Så kommer nästa barn med rumpan först. Det mår inte så bra till en början men hämtar sig – och min första födsel som jag assisterar i Zambia är en tvillingfödsel!

- Den här dagen har vi haft familjeplanering med en växande skara både kvinnor och män som besöker oss. Vi har samlat traktens TBA:s, (Traditional Birth Attendants), och talat om vikten av tvål och vatten, hur man känner igen tecken på att födseln inte löper som den ska och att kvinnan då absolut bör föras till sjukhus och en del annat smått och gott. Jordemödrarna undrar om vi kan bistå med en ficklampa till var och en av dem eftersom kvinnorna inte vill följa med till hälsostationerna för att föda på natten när det är mörkt ute. Jag tar med mig frågan och ska konsultera teamet, lovar att återkomma nästa gång vi träffas.

Så när vi precis ska ge oss iväg ropar man efter oss: en man har blivit buren till stationen av människor som brytt sig. Han har svalt batterisyra i syfte att ta livet av sig, (det är en vedertagen metod här, får jag veta). Mannen ligger på sidan och det rinner rikligt med slem ur munnen på honom. Han är mycket medtagen och jämrar sig knappt hörbart. Vi sätter vätskedropp, letar reda på en madrass och kör iväg med honom så fort vi kan och törs. Hälften av teamet får vänta kvar på hälsostationen eftersom vi inte får plats alla på en gång. Jag och Brenda åker med honom, när vi lämnar över honom till sjukhuset är han mot alla odds ändå fortfarande vid liv. Men vi har inte mycket hopp om honom.

Fy, så människor kan ha det

Utanför sjukhuset finns ett så kallad ”womens waiting shelter” vars funktion är att gravida kvinnor ska kunna komma dit i väntan på att föda sina barn på förlossningsavdelningen på sjukhuset. Kvinnorna kommer långväga ifrån. Det är kvinnor som nåtts av budskapet att det är säkrare för dem och deras kommande barn att faktiskt föda på sjukhuset, än i byarna där de inte har hjälp av utbildad personal.

I det stora väntrummet finns 30 sängar där runt 40 kvinnor bor för närvarande. Alla fönster är trasiga och det finns inga myggnät för vare sig fönster eller runt sängarna. När man öppnar skåpluckorna till rummets enda skåp kryper kackerlackor runt bland mjölpåsarna.

Jag var där idag tillsammans med en kollega som kunde översätta. På så sätt kunde jag tala med kvinnorna. Jag bad att få se deras mödravårdskort, om de hade några. På korten står att läsa att flertalet av kvinnorna har högriskgraviditeter. Många är sjuka, de har malaria, hiv i olika stadier, högt blodtryck… och de allra flesta har inte fått någon mödravårdskontroll på mer än två månader.

Kvinnohemmet ligger mellan sjukhuset och en öppenvårdsklinik. När jag undersöker varför dessa kvinnor inte är omhändertagna på något som helst vis av vare sig den ena eller den andra så får jag klart för mig att det beror på brist på personal – både på sjukhuset och på öppenvårdskliniken.

Nu ska vi ha möte i teamet om det här: Läkare Utan Gränser måste snabbt bistå dessa kvinnor. Vi ska rusta upp lokalerna, vi kommer att utrusta alla fönster med myggnät, se till att alla sängar får myggnät och vi kommer att spraya för att få bort kackerlackorna. Och sist men inte minst så måste vi ge medicinsk hjälp till kvinnorna, något som vi avdelat personal för.

Jag är så tacksam att Robin, som är fältkoordinator här och chef för vårt team på plats, genast förstod min upprördhet då jag i full svada bara öste ur mig. Imorgon ska vi ha möte och lägga upp en omedelbar plan.

Ja, jisses…

Små steg, små gester som betyder mycket för många

Medan jag skriver detta sitter jag på mitt rum och regnet, som kommit, bokstavligen ÖSER ner över taket. Jag väntar på att strömmen när som helst ska brytas eftersom det blixtrar oupphörligen omkring oss. Det brukar betyda att strömmen går, förr eller senare.

Idag har jag fått vara representant för Läkare utan Gränser. Tillsammans med min kollega Mutinta, och tillika koordinator för vår IEC- grupp, (Information-Education-Communication) och Joyce från hälsoministeriet som ansvarar för mödra- och barnahälsovården träffade vi Chiefen och 27 Headmen.

Det var ett noga planerat besök med ’Chiefen’ för ett avlägset område. Chiefen är  ’kung’ i ett antal olika distrikt, som var och en har en ’Headman’, som trots benämningen mycket väl även kan vara en kvinna.

Dagens möte och vad det kommer att leda till fyller mig med vördnad, vilja, målinriktning och tacksamhet. Jag får vara med om att bidra till att hundratals kvinnor och barn kommer att få tillgång till mödravård, förhoppningsvis bättre förlossningsvård, samt att hivpostiva i området får tillgång till diagnostisering, information och behandling.

Inför mötet fick jag instruktioner i hur jag skulle uppföra mig . Jag bar den kjol och blus som Mutinta valt ut. Jag knäböjde inför Chiefen såsom Mutinta tränade med mig igår, jag hade med mig de två kilo vitt socker och sex Coca-Cola som jag också var tillsagd att jag skulle ha med mig till Chiefen.

Jag följde Mutinta, som hela tiden diskret visade mig var och när jag skulle stå och sitta!

Så småningom presenterade jag mig:

– Jag är så tacksam att ni ger oss förtroendet att få komma hit och erbjuda er våra resurser!

– Jag är så tacksam för den vänlighet och den samarbetsvilja Ni visar oss och jag hoppas att vårt fortsatta samarbete ska bibringa det bästa för alla som så behöver!

KAN NI FÖRSTÅ HUR STORT DET ÄR ATT FÅ STÅ DÄR OCH VARA EN BUDBÄRARE AV DET?

Trots att vi använder oss av våra fyrhjulsdrivna Toyota Landcruiser tar det mellan tre till fyra timmar att komma till området under regnperioden, som inte riktigt börjat än. Vägen fram och tillbaka är, låt oss säga, det skumpigaste jag någonsin upplevt!

Först var det alltså mötet med Chiefen, sen gick vi vidare för att möta de 27 huvudmännen. Det mötet var lite mer informellt.

När vi suttit en stund på rad Mutinta, Joyce, och jag och var och en av oss presenterat oss och vårt budskap så kom frågorna.

Alla ställde sig en efter en och yttrade sin fråga:

- Family planning , sounds very good, but we have heard that after family planning, the women can´t get any more children?”

Det är ett vanligt missförstånd här, så Mutinta som är van klargjorde vad som gällde, vilket hon är superbra på.

- Our problem is when there is a complication during delivery and the woman needs transfer to hospital care, she is dead before she arrives.

(So, so, so true, that is why we are here!)

- You said you would come two months ago – why is our clinic still closed?

Så fick vi försöka förklara hur saker tagit längre tid än beräknat – men att vi är på väg.

Sen tog frågorna slut och jag undrade lite över det, men fick till svar:

– När det är för det bästa för de behövande så har vi inte så många frågor.

Jag böjer mig i respekt och med stort allvar för det mod och den villighet och inför människornas värme som leder dessa mäns hållning.

Idag har jag varit med om att få bidra till något stort och meningsfullt. Det är den här dagens största gåva till mig.

Lecksias är ’Counsellor’ i ett av våra team. Varje gång vi tar varandra i hand, och jag  frågar honom om hur han känner sig?

- How are you? Då svarar han att han är ”blissed”. Lecksias betyder ’blissed”. Jag känner mig Blissed varenda dag här.

Jag får vara med och göra skillnad.

 

 

Det börjar klarna

Anledningen till att jag dröjt med att skriva på bloggen är att jag haft svårt med hur jag skulle formulera mig för att beskriva vad jag gör på ett intressant och begripligt sätt. Men jag ska göra mitt bästa.

Projektet jag kommit till är i uppstartningsfasen. Vi befinner oss i Luwingu-distriktet som ligger i nordöstra Zambia. Det är ett distrikt som tillhör de mest fattiga och de mest avlägsna områdena i Zambia. Läkare Utan Gränser har en överenskommelse med hälsovårdsministeriet att bistå med sjukvårdspersonal, ge stöd och utbildning. De åtta vårdcentralerna är utlokaliserade över ett stort geografiskt område.  Ytan är så geografiskt stor att de vårdcentraler som ligger längst bort utgör en bilfärd på över 4,5 timmar och på vägar som inte alltid är de bästa. Under regnperioden förflyttar man sig bitvis med båt. Läkare Utan Gränser arbetar också i sjukhuset i Luwingu.

Området styrs av stammar som har sina respektive stamhövdningar. I en av stammarna finns en kvinnlig stamhövding – henne vill jag träffa!

Vårdcentralerna är inhysta i fallfärdiga byggnader. Det finns ingen utrustning alls och de som tar emot patienter har oftast bara genomgått en sjukvårdsutbildning på sex veckor. I övrigt saknas det utbildad personal.

Förhindra smittospridning
Läkare Utan Gränsers projekt går ut på att upptäcka, diagnostisera och behandla gravida kvinnor med hiv/aids. Dels för att ge medicinsk hjälp, men också för att förhindra att gravida hivpositiva kvinnor inte för smittan vidare till sina ofödda barn. Med rätt sorts behandling kan detta undvikas i 70 procent av fallen.

Det har dock visat sig att frekvensen hivpositiva inte är så hög som man beräknat. Spridingen bland isolerade folkgrupper är lägre än i andra delar av landet där siffror på 30 procent förekommer och är bland de högsta siffror som redovisas i Afrika.

Problemet är bristen på utbildad hälsopersonal på vårdcentralerna och den höga frekvensen av malaria (cirka 30 procent i dessa områden) vilket också är en betydande faktor för den höga mödra- och barnadödligheten i området.

Min uppgift
Jag arbetar med att anställa, introducera, handleda och följa de tre mobila team som åker ut till de olika vårdcentralerna. Jag ger stöd och utbildar personalen, ser till att vårdcentralerna får den utrustning som behövs och att den sjukvård som vi erbjuder kommer människorna till nytta. En till två dagar i veckan åker jag ut till vårdcentralerna. Vissa av teamen som reser väldigt långt från Luwingu och stannar över natten. Ibland följer jag med dem tillbaka.

Det ingår också i min uppgift att skapa goda relationer med sjukhuset och dess personal, handleda och träna dem och bistå dem på de sätt som kan  tänkas behöva.

Som jag redan nämnde så är projektet i sin linda och mycket av förnödenheterna saknas fortfarande. För att inte tala om personal. Men under tiden så gör vi så gott vi kan.

Bra gäng
Det finns en stark anda i teamet och trots många utmaningar så upplever jag framåtanda och en enorm beslutsamhet och fokus. Vi ska göra allt vi kan här! Det är spännande att få vara med i ett projekt från början. Jag får utveckla min förmåga och kapacitet till att tänka, handla och leda strategiskt. Det är en stor utmaning för mig som inte ser mig själv i första hand som strateg, utan mer en ”learning by doing”.

Jag bor tillsammans med ett team som känns riktig bra. Vi kommer från olika delar av världen – Hongkong, USA, Filippinerna, Portugal, Uganda, Kenya och så jag då från Sverige.

Det är helt underbart att kunna ta en promenad på morgonen när solen går upp. Här finns inga bomber och nöden ser ut på ett annat sätt än i Pakistan. Här är det brist på resurser snarare än något annat.

Häromdagen vaknade jag av sången från en av kyrkorna i närheten. Då går inte att låta bli att le. Kanske är det här det Afrika som jag hört så mycket om.

Jorden är helt röd, det gröna är helt grönt, människor ler och talar till mig på det lokala språket bemba.  Ja, jag ska ta lektioner och ja, Zambia har helt klart redan förfört mig med sin skönhet!

All for now!