Fy, så människor kan ha det

Utanför sjukhuset finns ett så kallad ”womens waiting shelter” vars funktion är att gravida kvinnor ska kunna komma dit i väntan på att föda sina barn på förlossningsavdelningen på sjukhuset. Kvinnorna kommer långväga ifrån. Det är kvinnor som nåtts av budskapet att det är säkrare för dem och deras kommande barn att faktiskt föda på sjukhuset, än i byarna där de inte har hjälp av utbildad personal.

I det stora väntrummet finns 30 sängar där runt 40 kvinnor bor för närvarande. Alla fönster är trasiga och det finns inga myggnät för vare sig fönster eller runt sängarna. När man öppnar skåpluckorna till rummets enda skåp kryper kackerlackor runt bland mjölpåsarna.

Jag var där idag tillsammans med en kollega som kunde översätta. På så sätt kunde jag tala med kvinnorna. Jag bad att få se deras mödravårdskort, om de hade några. På korten står att läsa att flertalet av kvinnorna har högriskgraviditeter. Många är sjuka, de har malaria, hiv i olika stadier, högt blodtryck… och de allra flesta har inte fått någon mödravårdskontroll på mer än två månader.

Kvinnohemmet ligger mellan sjukhuset och en öppenvårdsklinik. När jag undersöker varför dessa kvinnor inte är omhändertagna på något som helst vis av vare sig den ena eller den andra så får jag klart för mig att det beror på brist på personal – både på sjukhuset och på öppenvårdskliniken.

Nu ska vi ha möte i teamet om det här: Läkare Utan Gränser måste snabbt bistå dessa kvinnor. Vi ska rusta upp lokalerna, vi kommer att utrusta alla fönster med myggnät, se till att alla sängar får myggnät och vi kommer att spraya för att få bort kackerlackorna. Och sist men inte minst så måste vi ge medicinsk hjälp till kvinnorna, något som vi avdelat personal för.

Jag är så tacksam att Robin, som är fältkoordinator här och chef för vårt team på plats, genast förstod min upprördhet då jag i full svada bara öste ur mig. Imorgon ska vi ha möte och lägga upp en omedelbar plan.

Ja, jisses…