Historier om liv och död

Några axplock från några dagar ute på hälsostationerna:

- Jag träffar en hivpositiv kvinna vars blodceller är mycket låga, vi behöver hjälpa henne in till sjukhuset för mer avancerad behandling mot viruset. Hon får sitta bredvid mig i framsätet. En tår rinner längs hennes kind. När jag frågar om hon talar engelska nickar hon, men jag tror inte att hon förstår mig. Molnen är väldigt vackra på himlen den här dagen – jag tar upp kameran och fotograferar, visar henne sedan bilden. Då ler hon. Och det blir lite mjukare där i framsätet.

 

 

 

 

 

 

- Vi har mödravårdsdag, Brenda och jag hjälps åt med kvinnorna. På den här hälsostationen är rummet där kvinnorna föder detsamma som det vi har vanliga mödravårdsuncersökningar i. En kvinna som ska föda sitt sjätte barn kommer och får ta plats bakom draperiet. Där ligger hon på britsen, som bara är en rostig stålbrits. När det är dags för henne att föda är Brenda upptagen så jag tar på mig handskarna och hjälper till. En fin flicka föds och jag klipper av navelsträngen…då ser jag hur det buktar fosterhinnor och förstår att det är en till på väg! Så kommer nästa barn med rumpan först. Det mår inte så bra till en början men hämtar sig – och min första födsel som jag assisterar i Zambia är en tvillingfödsel!

- Den här dagen har vi haft familjeplanering med en växande skara både kvinnor och män som besöker oss. Vi har samlat traktens TBA:s, (Traditional Birth Attendants), och talat om vikten av tvål och vatten, hur man känner igen tecken på att födseln inte löper som den ska och att kvinnan då absolut bör föras till sjukhus och en del annat smått och gott. Jordemödrarna undrar om vi kan bistå med en ficklampa till var och en av dem eftersom kvinnorna inte vill följa med till hälsostationerna för att föda på natten när det är mörkt ute. Jag tar med mig frågan och ska konsultera teamet, lovar att återkomma nästa gång vi träffas.

Så när vi precis ska ge oss iväg ropar man efter oss: en man har blivit buren till stationen av människor som brytt sig. Han har svalt batterisyra i syfte att ta livet av sig, (det är en vedertagen metod här, får jag veta). Mannen ligger på sidan och det rinner rikligt med slem ur munnen på honom. Han är mycket medtagen och jämrar sig knappt hörbart. Vi sätter vätskedropp, letar reda på en madrass och kör iväg med honom så fort vi kan och törs. Hälften av teamet får vänta kvar på hälsostationen eftersom vi inte får plats alla på en gång. Jag och Brenda åker med honom, när vi lämnar över honom till sjukhuset är han mot alla odds ändå fortfarande vid liv. Men vi har inte mycket hopp om honom.