Vad kunde vi göra?

Idag var det meningen att jag skulle ha mödravård tillsammans med barnmorskan Regina i Team 1. Hälsostationen ligger drygt 1,5 timme bort på en skumpig bilväg från vår bas. Bron som man måste korsa är i så dåligt skick att vi inte kör på den, utan vi kliver ur och bär våra grejer (vi får jättebra hjälp av byborna som står och väntar på oss) och sedan går vi till fots cirka en kilometer.

Genast när vi kom fram fick vi veta att en kvinna kommit in med misstänkt brusten livmoder. Jag undersökte henne och fann inga tecken för det, men däremot en moderkaka som höll på att lossna, vilket är minst lika allvarligt. Det finns inget fungerande transportsystem mellan byarna och sjukhuset, så vi bestämde snabbt att Regina skulle stanna kvar och att jag skulle åka med kvinnan och hennes anhöriga.

Trots hennes svåra smärtor så var vi ju tvungna att bära henne på bår en kilometer tillbaka till bron till transporten på en skumpig väg. Jag ville ge henne smärtstillande, ville först veta om det fanns motgift att ge till barnet i fall det skulle bli påverkat av den smärtstillande medicinen. I den mån barnet nu var vid liv, vilket inte gick att fastställa på grund av kvinnans tillstånd. Att via radio försöka ta reda på om motgiftet fanns på det lokala sjukhusets apotek var svårt och omständligt, men gick till slut. Fast det visade sig att det inte fanns. Och inte hade vi det inte heller i vårt apotek.

Jag tog ändå beslutet att ge henne smärtstillande i små, men täta, intravenösa doser. På det viset hoppades jag kunna hålla henne på en någorlunda smärtlindrad nivå, så att hon kunde klara av transporten utan farligt hög smärtstress, och hoppas på att medlet ändå bröts ner relativt fort.

När vi kom fram till sjukhuset blödde hon fortfarande, men tack vare det dropp som pågick så var hennes blodtryck och puls stabil. Hon kommer att klara sig. Hur det gått med barnet får jag veta en annan dag när jag följer upp henne.

Tacksam över att vi tog oss fram till sjukhuset med mamman i acceptabelt skick, blodig och smutsig vandrade jag ”hemåt” för en dusch och rent drickbart vatten. Vattnet i min vattenflaska tog fort slut då jag insåg att de medföljande anhöriga inklusive två små barn var väldigt törstiga. Jag är också törstig, inser jag nu. När jag känner efter.