Julafton i Luwingu 2010

Mimansa i bilen med en patient

Jag har just tvättat mitt hår och hela mig. Borstat och flätat håret.

Stearinljuset fladdrar med sitt mjuka sken. Ingen el sedan några timmar tillbaka, vilket jag just nu välkomnar eftersom stearinljus ger mig lite ”julkänsla” medan jag lyssnar på Peter Jöbacks ”Jag kommer hem till jul”, ur högtalare kopplade till min mobil.

I morse vaknade vi i Chungu där vi stannar över natten eftersom det ligger så långt bort så att vi inte hinner både dit, ta emot patienter och tillbaka på samma dag. Vi behöver två dagar, en för familjeplanering och en för mödravård.

Vi lånar ett rum där vi har tre sängar med myggnät. Runt klockan två knackade det på dörren – en kvinna i födsel hade kommit till kliniken. Så, sent på julaftonsnatten fick jag ynnesten att bistå födseln av detta julaftonsbarn. Modern var 21 år och födde sitt första barn. Födseln var vacker och okomplicerad  och ett par timmar senare gick jag åter till sängs.

Skulle önska jag kunde beskriva känslan av att gå dessa 50 meter mellan ”stationen” (kliniken) och rummet där vi i personalen sov under våra myggnät.

När grodorna är så högljudda så man inte hör sina egna tankar, när fokus är riktat på att försöka undvika att trampa på ormar, (jo, jag har kraftiga kängor, men ändå), mitt inre fyllt av tacksamhet och glädje över att födseln gick bra, när jag känner att jag får vara del av att göra något så himla bra.

Det är mycket i ”vanliga” fall.

Men ännu mer på julaftonsnatten

Någon timme av sömn till dess det var dags att vakna igen för dagens mödravårdsmottagning.

Men först frukost – som för min del, (eftersom jag  är vegetarian här och inte äter kyckling vare sig till middag eller frukost), bestod den av vita bönor på burk och färsk avokado.

Så går vi, doktor Jeanie, Ruth och jag, tillsammans till dagens mottagning och påbörjar vårt arbete som tar oss hela julaftonen.

Det känns som en väldigt fin sak att få göra på julafton – att erbjuda mödravård och preventivmedelsrådgivning för kvinnor och barn här i Luwingu-distriktet.

På vägen tillbaka till Luwingu är vi alla i teamet trötta, hungriga och smutsiga, men alla samstämt nöjda.

Med oss i bilen har vi en liten pojke på sex år, han satt bakpå sin fars cykel, men fick ena hälen in i hjulet. Han behöver sövas för att kunna sys ordentligt – så vi tar honom med oss till Luwingu-sjukhuset. Vi försökte ge honom lugnande medicin tillräckligt för att kunna sy– men det räckte inte – han behöver narkos för att inte bli chockskadad för livet.

Väl tillbaka på kontoret i Luwingu lyckas jag få internetuppkoppling – stor lycka!  Via Skype lyckades jag får jag kontakt med min familj, men så försvann elen igen.

Men en underbar logistikers och med hjälp av två vakter och ett bilbatteri starta generatorn så att jag kunde få internetuppkoppling igen. Sen kunde jag fortsätta prata med min familj ytterligare en stund.

Älskade familj – så himla härligt att få se och prata med er och tack Kenneth, Paul och James för hjälpen!

Så sitter jag nu här och försöker förmedla något från denna dagen medan Peter Jöback sjunger:

” Jag viskar en bön inatt,

för dem som inget har,

för dem som gick in i natten utan att hitta tillbaks,

jag viskar en bön inatt för alla dem som väntar,

för dem som har tappat hopp,

för alla därute som längtar.

Så viskar jag en bön.”

Det finns så mycket som behöver bli gjort. Så mycket att göra. Men nu är det julaftonskväll och nu får allting BaraVara en stund.