Dags att lämna
Nej, det blev aldrig möjlighet att kolla upp hur det gick för Christobel. Inte den senaste lilla ungen med malaria heller. Vi hade för mycket att göra.
Nu har det blivit dags för mig att lämna Zambia. Mitt uppdrag är slutfört och jag har så många erfarenheter med mig hem. Så många mänskliga möten, så många nya vänner i mitt hjärta. Luwingu har varit en helt fantastisk plats att vara på – jag är helt förälskad. Det finns en värme och en vänlighet här som inte liknar något annat jag mött. Omgärdad av vänner har jag varit varendaste dag, trots att jag inte kände någon när jag kom. Vänner från Zambia, mina kollegor och vänner från hela världen och mina internationella kollegor. Vi har jobbat så intensivt tillsammans i vår gemensamma kamp för att rädda liv och lindra lidande.
Det är konstigt att det är så svårt att skiljas, fast jag också är så redo för att komma hem igen. Så jag blir lite tyst i orden och det här blir inget långt blogginlägg.
Tack, Tack, Tack för allt jag fått dela med Er och för allt ni har lärt mig!
Tack!
april 4, 2011 den 9:09 f m
Tack själv!
Mitt i min vardag har du givit mig perspektiv. På det jag använder min energi till och vad JAG gör för mina medmänniskor. Ibland tycker jag att det nog är rätt OK, att jag gör det jag förmår numera. Ibland – när jag läser det du skriver – tänker jag: Jag kan göra mera.
Nu undrar nog många med mig om du tänker ge dig ut igen eller om det är dags för ett liv och en karriär på hemmaplan? Det blir spännande att höra.
Välkommen till Sverige
Boss eW
april 4, 2011 den 2:18 e m
Upplevde just det Du sedan skrev… tyst i orden… och vi lyssnade från första tecknet i Ditt blogginlägg och känner med Dig, och jag förstår Din motivation och Din förälskelse… Det har varit en underbar upplevelse att följa Dig i Luwingu…
april 5, 2011 den 7:36 f m
Det är vi som av olika andledningar inte kan vara våra medmänniskor till hjälp lika handfast som du vågat och kunnat, som ska tacka Mimansa och alla andra som liksom du är där! Tack, Tack, Tack!
april 7, 2011 den 7:40 f m
Tack ska ni ha. Blir många Tack här:)!
Nu befinner jag mig i mellanperioden, fortfarande ledig, kommer långsamt tillbaka in i Sverige. Men oj, det går långsamt. Jag HAR så svårt för vår oförmåga att uppskatta det vi har, vår oerhörda kapacitet att låta ingenting bli problem…..när vi faktiskt har ALLT som går att behöva, rent materiellt. För att inte tala om fred. Frånvaro av krig.
På måndag börjar jag jobba här i Sverige igen. Jag kommer att försöka skriva om det – hur det är att komma tillbaka i mötet med den svenska sjukvården……vi får se hur jag kan uttrycka det.
Värme till er!!!