Hemma igen

Eh, jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Jag har ju varit hemma ett par månader nu.

När jag var hemma mellan Pakistan och Zambia var jag bara på ”paus”. Visste att jag skulle åka på nytt uppdrag rätt snart igen – och det gjorde jag ju också. Så då var allting i och runt mig också på paus. Men nu är jag klar över att jag behöver stanna hemma ett tag. Både för min och mina nära och käras skull.

På jobbet
Så fantastiskt roligt att komma tillbaka till alla härliga, kända, snälla, varma, kloka arbetskamrater – så himla kul – jag trivs så bra att få jobba med er!

Nära och kära
Vi har sjukdom i familjen och det har präglat min hemkomst. Men djupt i mig lever en så stor lättnad över att få vara här nu, när det är som det är. Få sitta bredvid sjuksängen, få möjlighet att vara nära om det plötsligt är någon som kallar på mig.

Men i övrigt är det svårt att hinna med. Det är mycket med att komma hem.

Hyresgäster som bor kvar i mitt hem. Jobb där jag ska återintroduceras. Kära som jag bara vill drunkna i och tillsammans med, barn och barnbarn som jag vill vara med, försäkringar som ska tecknas, en egen kropp som behöver uppgraderas. Blir som delad mitt itu. Det är tur att jag gått kurser som berättat om denna känsla.

Några axplock som exempel:

-          Står på pendeltågsperrongen: tåget är 7 minuter försenat, och människor omkring mig är på riktigt upprörda. Jag fattar ingenting – vad då – det kommer ju med största sannolikhet ett tåg till!

-          Står i kön på ICA: framför mig börjar två herrar gräla med varandra för att den ena inte tycker att det går tillräckligt fort för den andre. På fullt allvar.

-          Råkar springa in i sidan på någon som jag inte känner, inne på Konsum. Istället för att vänligt le mot mig, (som man hade gjort i Zambia), så får jag en ilsken blick och någon som snäser mot mig. Det får mig att bara vilja sätta mig ner mitt bland skorporna, gråta och fråga varför alla är så ilskna här hela tiden? Varför är människor så sura, arga, missnöjda, olyckliga, varför är livet så otillräckligt här?

-          Minnesbilder i mitt inre: barnen som dött i min famn, kvinnorna som krampat sig bort från det här livet i mina armar. Hur berättar jag om det? För vem? Hur förmedlar jag den bilden? Maken som nekar till att vi ska få ge hans fru behandling som jag informerar att om vi inte ger hans fru behandling så kommer hon att dö, garanterat, och han ser i mig tillbaka, rakt in i min ögon och säger: ”- Jag har fler fruar”. Och jag får hålla masken – annars kan det bli farligt för mig/oss/projektet. Han är bara en av många vars ögon sett in i mina med de orden.

Det är en särskild ensamhet att ”bära” på dessa erfarenheter och nu när det har gått ett tag har det blivit allt tydligare för mig. Men det är som det är. Det är ju allting.

Så, tillbaka på moderna förlossningsavdelningen i Sverige – barnen som får födas in i väntande, lyckliga händer, ögon som strålar, händer som längtar, röster som sjunger för sin lilla och jag får titta på. Jag får bistå. Jag får lön, rätt bra sådan också, (ursäkta alla lönekämpande systrar!), för att få bistå till dessa lyckominuter.

Jag får stå med en liten som kämpar för livet även här, med den skillnaden att jag får stå vid ett fullt utrustat upplivningsbord, med all upptänklig expertis omkring mig – och jag är så TACKSAM för det!

Men vad gör jag med dem omkring mig som inte delar det tacksamhetens perspektiv med mig? Vi säger det hela tiden; ”vi borde fatta vad vi har”.

Men frågan är – gör vi det?

Det här är min sista bloggtext för den här gången och jag vill avsluta den genom att citera följande:

“Poverty is not to own a bit but to miss much”

Om jag kommer att åka ut igen? Det tror jag nog att jag måste. Men nu är nu. Och nu blir jag hemma ett tag. Var sak har sin tid.