Nu är mitt uppdrag slut. Tack!

Innan man ska lämna Afghanistan får man tillbringa sista natten på landkontoret, det är också hit man först kommer för en första briefing innan man far vidare till sitt projekt. Så här sitter jag i ett rum efter min sista dag, fylld av sista-minuten-grejor: End of Mission report och Handover report, utbyten av telefonnummer och adresser, och massor med känslofyllda kramar. (Med männen lägger man högra handen över bröstet och bugar lätt).

Jag hinner inte alls med och kan inte fatta att jag säger adjö till människor jag troligen inte kommer att möta igen, människor som jag kommit så nära och hunnit med så mycket tillsammans med, på så kort tid.

Det svåraste med att säga adjö är att veta att jag lämnar vänner i sin kamp, jag kan välja, det kan inte de. Tröstar mig med att det kommer andra efter mig, vi är många som hjälps åt. Vi hjälper där vi kan. Så länge det är sant så finns det hopp.

Den starkaste känslan i mig är ett Stort Tack! Tack för ert fantastiska tålamod med mig, Tack för er kamp som gör så djupa intryck på mig, Tack för er värme och generositet.

Och Tack alla som gör det möjligt för Läkare utan Gränser att jobba vidare, ofta under till synes omöjliga villkor. Imorgon lämnar jag Kabul och tar mig till huvudkontoret i Paris för debriefing.

Tack för den här gången!

Välinlindade nyfödda på mödravårdskliniken i Kabul

Välinlindade nyfödda på mödravårdskliniken i Kabul


Tårar och skratt

Om det var bråda dagar för en tid sedan, så var det ingenting mot vad det är nu.  Det är så mycket som behöver göras – jag hinner inte åka härifrån!!!!

Så är det ju, ju längre in i arbetet man kommer, desto mer förstår man, och desto mer ser man vad som behöver göras.  Förra månaden hade vi 1100 födslar. För 4 månader sedan var det 700.  Vi har inte kapacitet för detta, och vi räcker inte till.

Personalen är fantastisk som byter pass, jobbar över, hoppar in för varandra, de gör verkligen så gott de kan på så många vis. Och mellan varven skäller jag på dem för att de slarvar med sådant man inte får slarva med, fast jag vet att de vet bättre – det står de också ut med.

Jag känner verkligen en sådan enorm beundran för dem!

Igår när vi åkte ”hem”, och som vanligt på helt obegripligt halsbrytande vis kördes genom den täta trafiken och alla grönsaksstånd och allt det kaotiska längs vägen, så blev jag så glad – för det finns så mycket skratt här. Trots att de måste kämpa så för sin tillvaro på det allra hårdaste vis så ser jag dem så ofta le och skoja med varandra.

Det gjorde mig glad. Jag satt och log en lång stund.

Jag som hade en uppgjord plan för varje dag som återstår av mitt uppdrag, hade inte räknat med att Eid börjar imorgon – en av de större helgerna i Afghanistan. När den börjar och hur länge den varar styrs av hur månen står, därför har det inte gått att planera för den. Detta kan innebära att under fyra dagar framöver får/kan jag inte vara på sjukhuset!

Även om jag för det mesta har så mycket att göra att jag inte hinner reagera på vare sig det ena eller det andra, så blev jag liksom… lite trött.

För jag har såååå mycket jag behöver och vill hinna med att göra

En av mina kollegor som jag arbetat mycket nära under den här tiden, Aqila, den nyblivne chefen för förlossningsavdelningen, som jag berättat om här tidigare, kom och bad om en stund: ur sin ficka tog hon upp en liten sak, och så berättade hon för mig att inför Eid ger man presenter till de man tycker om, och så gav hon mig det du ser på bilden.

Då började jag gråta. Jag håller avskedet ifrån mig, men efter en minst sagt låååång och som vanligt totalintensiv dag blev det för mycket för mig. Då började Aqila också gråta. Och så höll vi på med det tills vi började skratta istället.

Den här gången kommer det bli mycket svårt att lämna.

Men innan dess ska vi ha barnmorskemöte på söndag – då kommer alla barnmorskorna, även de nyanställda – det blir bra!

Och varje stund är ändå alltid ”bara” Nu. Ju.

Min Eid-present från Aqila.

Min Eid-present från Aqila.


Stunder

Tiden rusar på, dagar läggs till varandra – det går i ett rasande tempo!  Med massor av bollar i luften tar jag mig igenom ”småsaker” till obegripligt komplexa lägen.

Från den trasiga blodtrycksmanschetten, den arga receptionisten, till kvinnan som av sin man inte tillåts stanna på vår klinik, trots att hon inte kommer överleva utan vård – och vår maktlöshet och frustration över det.

Det är inte så lång tid kvar på mitt uppdrag här nu, det är en dubbel känsla – och jag känner igen den från tidigare uppdrag. Men än så länge håller jag avskedet ifrån mig och koncentrerar mig på uppgiften.

Ibland, när jag bara vill få vara en stund, har jag kommit på att gå ut och sätta mig hos de äldre kvinnorna, de som sitter utanför och väntar på dem som är inskrivna och ska föda. Det är jätteskönt.

Har jag dessutom turen att ha någon med mig som kan översätta från dari, eller pashtu, till engelska – ja, då njuter jag av en pratstund med dessa, oftast helt underbara, damer.

Och de verkar tycka att det är fantastiskt roligt när jag sätter mig en stund hos dem.

IMG_2521


Att säga sin mening

Denna morgon står en ambulans utanför förlossningsavdelningens entré, så istället för att gå till kontoret för att lämna av min väska, som jag brukar göra, går jag direkt till avdelningen. En kvinna har kommit in med kramper från havandeskapsförgiftning och hon är redan satt på behandling. Jag går vidare in i ”the labour room”, (rummet där kvinnorna är innan det är dags att börja krysta) där det är full aktivitet – vi har åtta bäddar men 13 patienter.

I förlossningsrummen pågår fyra födslar samtidigt, det är en hektisk morgon, som nästan alltid.

Men ibland händer det (1 gång hittills under tiden jag varit här), att vi inte har så många patienter, bilden du ser här är från igår och visar labour room, då det var möjligt att fotografera utan att exponera patienter.

Här ligger de havande kvinnorna innan de går in i förlossningsarbetet

Här ligger de havande kvinnorna innan de går in i förlossningsarbetet

Då var det gott och fint att kunna sitta ner med barnmorskorna och i lugn och ro gå igenom olika frågor som alltid är på agendan.

Igår blev jag kontaktad av en av barnmorskorna som sa att hela teamet hade något de ville ta upp med mig, så de bad om en tid för samtal. Vi bestämde halv två på eftermiddagen. Jag trodde att en eller två barnmorskor skulle komma, men de kom i samlad trupp, (ca 10st) och jag frågade: ”Vem tar hand om patienterna??”. De hade ordnat så att en tog hand om förlossningsavdelningen och en om eftervården, som för dagen också hade ovanligt få patienter.

Så öppnade den de utsett som talesperson med att: ”Det är ju en av Läkare Utan Gränsers principer att man ska säga sin mening, eller hur, Mimansa?” Jag, som blir glad av den sortens initiativ, svarade leende ja på den frågan och väntade nyfiket på vad det hela skulle komma att handla om.

Jo, på morgonmötet denna morgon hade de fått höra att de inte skulle få behålla nycklarna till personalskåpen, och de förklarade intensivt för mig varför det var viktigt. Jag lovade att jag ska se vad jag kan göra åt den saken.

Sen efterfrågade de en vattenkokare till sitt rastrum, så att de kan koka te när de arbetar sina 15-timmars nattskift, vilket jag också lovade att försöka ordna. (Sjukhuset tillhandahåller sedan nyligen te för patienterna).

Efter detta väntade jag fortfarande på vad som skulle komma? Men det var det! För detta behövde de mobilisera sig så… Jag förstår att detta, att framföra en önskan till ”ledningen” inte är så lätt för dem. Jag tackade dem och lovade att återkomma inom en vecka med svar om dessa frågor – sen vandrade de tillbaka till sina uppgifter och jag till mina.

För övrigt har jag de senaste dagarna varit upptagen med att intervjua de barnmorskor som vi tagit fram från ansökningar och test, och vi har beslutat oss för vilka sju vi vill välkomna. Så nu har jag framför mig att planera träning i dagarna fem för dem. Träning som ska innehålla information om Läkare Utan Gränser som organisation, de protokoll som gäller för dem i deras arbete, som i många fall skiljer sig betydligt ifrån vad de är vana vid. De kommer att få såväl teoretisk träning som praktisk.  Det känns som en stor ynnest att få vara den som ”sätter agendan” för deras första arbete med oss och jag ser verkligen fram emot dessa dagar, jag vet att vi kommer att lära varandra mycket!


Vi behöver vara fler!

Arbetslösheten är katastrofalt hög i Kabul, även bland välutbildade.

Den afghanska barnmorskeutbildningen har förvånansvärt hög standard och jag är imponerad av våra barnmorskors höga kvalitet. För vårt sjukhus del är det bra, för vi behöver fler barnmorskor, och vi behöver bra sådana!

Så, i förra veckan satt jag tillsammans med vår PC, projektsamordnare, och sorterade ut 28 kandidater, bland ca 60 ansökningar! Dessa 28 barnmorskor har vi kallat, i två grupper, till test. Från dessa test väljer vi sedan ut de bästa och kallar dem till intervju. Vi behöver egentligen ytterligare 11 barnmorskor för fast anställning, men vi har för tillfället bara budget för 7, detta får vi försöka lösa genom att anställa x antal för att ha i en pool.

Jag sitter här med 13 barnmorskor framför mig, som anstränger sig för att göra sitt bästa i detta test jag givit dem och jag tänker att här sitter inte bara 13 barnmorskor, här sitter 13 familjer… stämningen i skrivsalen är tät.

Här är tillvaron en kamp, här finns ingen plats för något annat. Detta folk berör mig djupt.


En gnista kan tända en skogsbrand!

Torsdag och fredag utgör helg här, och vi som är internationella fältarbetare är lediga. Det innebär för vår del att vi är hemma i huset där vi bor, och inte på sjukhuset.  Hur vi, var och en, spenderar vår lediga tid är väldigt olika.  Någon sover mest, någon jobbar administrativt, någon försöker kommunicera med nära och kära, om det finns internet, (vilket varierar), andra vill umgås.  Respekten för olikheter är stor och här har vi, var och en, en dörr vi kan stänga om oss till våra egna rum. (LYX!)

Men ibland händer det ändå saker som gör att vi får agera. Som idag: Både jag, vår teamledare och vår chefssjuksköterska fick påringning från tolken på sjukhuset: upphetsad och ivrig förklarade hon för oss att vi måste komma! Det var stora problem och folk bråkar! På telefon var det omöjligt att förstå vad det hela handlade om, så alla fyra (även vår logistiker Michel, eftersom han är ansvarig för vakterna) gav oss iväg i bilen så fort vi fått på oss våra Shalvar Kameez, (klädesdräkten man bär här).

När vi kom fram möttes vi av upprörd personal, alla ville ge sin version, och alla pratade i munnen på varandra, stämningen var mycket orolig och hetsig. Vi försökte lugna ner gruppen med människor och gick sedan undan med var och en som i sin takt, med hjälp av tolk, fick berätta sin historia.

Det visade sig handla om ömsesidiga missförstånd mellan barnmorskor, vakter och utifrån kommande personer.  Utan att gå in på alla detaljer (som trots idogt lyssnande från vår sida, ändå var mycket svåra att till fullo klargöra), så fick vi ändå historien någorlunda klar för oss och det blev tydligt att det handlat om vem som bestämmer över vad, och när, och hur. Och om att någon/några blivit sårade och generade offentligt, inför både anhöriga (som väntar i ganska stora skalor utanför sjukhuset) och övrig personal.

Så småningom lugnade alla ner sig, och vi kunde sedan gemensamt med personalen konstatera att vi lärt oss något den här dagen.

Efter det kunde vi åka hem igen. Allt som allt tog det runt fyra timmar med denna ”medling”.

Detta är också en del av att arbeta i fält, med människor som lever under mycket pressade förhållanden, med helt andra kulturella värderingar än de vi är van vid.

Ingenting går att ”sopa under mattan”, är det av stor vikt för folket här så måste vi också behandla det så, vilket kan vara väldigt utmanande. Men oerhört utvecklande!


Hektiskt!

05.50 ringer min klocka, jag har redan vaknat några gånger av ljuden från vakterna utanför mitt fönster. Morgonen är sval och jag njuter av vilan från värmen som kommer under dagen.

07.15 går bussen. Vi, det medicinska teamet, som består av obstetrikern Marigul från Japan, chefssjuksköterskan Natacha från Brasilien, operationssköterskan Colette från Australien, narkossköterskan Nazira från Frankrike, och så jag, åker till sjukhuset 800 meter bort. Det är relativt lugnt på gatorna och vi är strax framme.

Först får vi alla passera hytten med den kvinnliga vakten där vi var och en blir visiterade så att vi inte tar med oss något farligt in på sjukhusområdet (denna procedur går alla igenom här), sedan är dagen igång.

07:45 börjar morgonmötet. Då samlas representanter från avdelningarna, de som arbetat nattskiftet (som är 16 tim långt!), och de som börjar dagskiftet. Innan detta möte ska alla siffror ha sammanställts. Senaste dygnet redovisas: 47 patienter inskrivna på förlossningsavdelningen, 34 kvinnor har fött, 2 sätesbjudningar, 3 havandeskapsförgiftningar, 2 stora blödningar, 5 kejsarsnitt. Fyra barn har överförts till barnavdelningen där 11 andra barn ligger sedan tidigare.

Alla mödrar och barn är ok.

Jag och huvudsjuksköterskan Natacha går igenom dagens patienter

Jag får en introduktion till arbetet av chefssjuksköterskan Natacha

Det här sjukhuset är nytt och större delen av personalen har inte arbetat med Läkare utan Gränser tidigare, vilket innebär att vi på nästintill daglig basis får ta upp organisationens principer på morgonmötet. Det har t.ex. kommit till vår kännedom att personalen tagit familj och bekanta till sjukhuset och bett om undersökningar, så vi klargör att detta inte är ok. Sjukhuset, med sina resurser, är till för patienterna. För personalen finns en särskilt anställd doktor. Nattskiftet avtackas för gott utfört arbete och dagen fortsätter i ett intensivt tempo.

På min väg mellan kontor och avdelningen (ca 50 m), blir jag ofta stoppad av oroliga anhöriga som väntar utanför sjukhuset. De vill veta hur det går för deras anhöriga eller vill diskutera något de har åsikter om. Idag stoppar en man mig och jag förstår att jag måste hämta min tolk: mannens hustru väntar tvillingar och man har inte velat skriva in kvinnan, utan gett paret råd att återkomma om 12 timmar. Med tolkens hjälp går jag in och tar reda på omständigheterna: det visar sig att kvinnan blivit väl omhändertagen av doktorn som arbetat nattpasset, hennes vatten har gått och då de bor alldeles i närheten har hon fått rådet att gå hem och komma tillbaka om 12 timmar, om inte värkarna startat innan dess. Efter 12 timmar ger vi antibiotika. Mannen är orolig och har uppenbarligen inte helt förstått informationen, så jag upprepar den, med tolkens hjälp. Med detta blir han lugn och paret går hem för att vänta på värkar.

Det är söndag idag, varje söndag ska statistiken göras, vilket innebär att Aquila som är ansvarig för förlossnings-avdelningen har en massa bokföring att göra. Hon är ny i sin uppgift och som hennes supervisor bistår jag henne i det, jag är van vid uppgiften från tidigare uppdrag.

Så fortsätter dagen, det löper på med stort och smått. Många händer, många samtal.

Det här är så meningsfullt. Jag stannar upp en stund, lite nu och då, reflekterar över tillvarons perspektiv.

Men….min säng har löss, så jag kämpar med klåda över hela kroppen. Ska be vår logistiker Michel om hjälp med detta – det har visst varit så förut i ”mitt” rum. Men det blir sen, senare i eftermiddag. Nu är nu och nu är jag mitt i en hektisk dag.