Etikettarkiv: mimansa madheden

Hektiskt!

05.50 ringer min klocka, jag har redan vaknat några gånger av ljuden från vakterna utanför mitt fönster. Morgonen är sval och jag njuter av vilan från värmen som kommer under dagen.

07.15 går bussen. Vi, det medicinska teamet, som består av obstetrikern Marigul från Japan, chefssjuksköterskan Natacha från Brasilien, operationssköterskan Colette från Australien, narkossköterskan Nazira från Frankrike, och så jag, åker till sjukhuset 800 meter bort. Det är relativt lugnt på gatorna och vi är strax framme.

Först får vi alla passera hytten med den kvinnliga vakten där vi var och en blir visiterade så att vi inte tar med oss något farligt in på sjukhusområdet (denna procedur går alla igenom här), sedan är dagen igång.

07:45 börjar morgonmötet. Då samlas representanter från avdelningarna, de som arbetat nattskiftet (som är 16 tim långt!), och de som börjar dagskiftet. Innan detta möte ska alla siffror ha sammanställts. Senaste dygnet redovisas: 47 patienter inskrivna på förlossningsavdelningen, 34 kvinnor har fött, 2 sätesbjudningar, 3 havandeskapsförgiftningar, 2 stora blödningar, 5 kejsarsnitt. Fyra barn har överförts till barnavdelningen där 11 andra barn ligger sedan tidigare.

Alla mödrar och barn är ok.

Jag och huvudsjuksköterskan Natacha går igenom dagens patienter

Jag får en introduktion till arbetet av chefssjuksköterskan Natacha

Det här sjukhuset är nytt och större delen av personalen har inte arbetat med Läkare utan Gränser tidigare, vilket innebär att vi på nästintill daglig basis får ta upp organisationens principer på morgonmötet. Det har t.ex. kommit till vår kännedom att personalen tagit familj och bekanta till sjukhuset och bett om undersökningar, så vi klargör att detta inte är ok. Sjukhuset, med sina resurser, är till för patienterna. För personalen finns en särskilt anställd doktor. Nattskiftet avtackas för gott utfört arbete och dagen fortsätter i ett intensivt tempo.

På min väg mellan kontor och avdelningen (ca 50 m), blir jag ofta stoppad av oroliga anhöriga som väntar utanför sjukhuset. De vill veta hur det går för deras anhöriga eller vill diskutera något de har åsikter om. Idag stoppar en man mig och jag förstår att jag måste hämta min tolk: mannens hustru väntar tvillingar och man har inte velat skriva in kvinnan, utan gett paret råd att återkomma om 12 timmar. Med tolkens hjälp går jag in och tar reda på omständigheterna: det visar sig att kvinnan blivit väl omhändertagen av doktorn som arbetat nattpasset, hennes vatten har gått och då de bor alldeles i närheten har hon fått rådet att gå hem och komma tillbaka om 12 timmar, om inte värkarna startat innan dess. Efter 12 timmar ger vi antibiotika. Mannen är orolig och har uppenbarligen inte helt förstått informationen, så jag upprepar den, med tolkens hjälp. Med detta blir han lugn och paret går hem för att vänta på värkar.

Det är söndag idag, varje söndag ska statistiken göras, vilket innebär att Aquila som är ansvarig för förlossnings-avdelningen har en massa bokföring att göra. Hon är ny i sin uppgift och som hennes supervisor bistår jag henne i det, jag är van vid uppgiften från tidigare uppdrag.

Så fortsätter dagen, det löper på med stort och smått. Många händer, många samtal.

Det här är så meningsfullt. Jag stannar upp en stund, lite nu och då, reflekterar över tillvarons perspektiv.

Men….min säng har löss, så jag kämpar med klåda över hela kroppen. Ska be vår logistiker Michel om hjälp med detta – det har visst varit så förut i ”mitt” rum. Men det blir sen, senare i eftermiddag. Nu är nu och nu är jag mitt i en hektisk dag.

Annonser

Känns som moment 22…

Marwa är en av våra sjuksköterskor, hon är 20 år gammal, hon vill gärna bli barnmorska och vill/behöver arbete hos oss. Resten av hennes familj har/hade hon i staden cirka tre timmars bilresa från vår klinik. Häromdagen kom hon storgråtandes till kliniken – hon hade fått veta att delar av hennes familj dödats av bomberna som föll under gårdagskvällen. Den här gången föll de där hennes familj bor – där hon brukar bo när hon inte arbetar hos oss, (vilket hon gjort i 1,5 vecka nu).

Sen kom Ferial, en av våra barnmorskor, hon har man och fem barn kvar i samma stad, i samma område som Marwa. Hon kom också gråtandes till kliniken, efter att hon hört om bombningarna i ”sitt” område i hemstaden. Hela natten försökte hon förgäves nå sin familj.

Jag hjälpte dem till att få ut sin lön för att sedan ta första transporten hem för att söka sina familjer.

Sedan dess har vi inte hört av dem, vi vet inte heller om de kommer tillbaka till oss.

Sedan hon kom till oss, (cirka 1,5 vecka sedan) har Ferial letat efter någonstans att bo för sig och sin familj, men det tycks omöjligt att hitta någonstans. Alla tänkbara byggnader är mer än överfyllda av flyktingar som förtvivlat söker sig bort från bombandet.

Så – sökandet efter personal för vår förlossningsklinik fortsätter, ibland känns det som att det är moment 22. Finner vi dem så faller det på att de inte kan finna någonstans att bo, eller att vi inte kan komponera scheman som går att kombinera med att ”pendla”…

Under tiden sprider sig ryktet om vår mödravårdsmottagning där vi erbjuder preventivmedel och vård för gravida. Dagmottagningen lyckas vi ha öppen eftersom det är på dagtid och de två barnmorskor vi nu har bor i området. Det finns privatpraktiserande gynekologer i området, som de flesta ändå tycks kunna ta sig till. De som inte har eller kan låna pengar för att betala privat föder hemma med hjälp av ”hjälpgummor”.

Att Syriens folk är ett folk som är vant vid högt specialiserad sjukvård visar sig genom de förväntningar patienterna kommer med. Kvinnorna kommer i mycket tidigt stadium i graviditeten, de efterfrågar ultraljud och blir besvikna när vi inte erbjuder dem de mediciner de är vana vid att få från sina gynekologer. Vi förklarar om och om igen att vi tillhandahåller hälso- och sjukvård på basnivå.

Det är så tydligt att detta är ett land där folket självt inte är i takt med de drastiska förändringar som skett på så kort tid.


Vi måste hjälpa dem

Syrien blöder – ett folk som på mycket kort tid fått se sin tillvaro slås i bitar – ett land vars strukturer snabbt raserats – och de som kan flyr. De som inte kan blir kvar.

Vi måste hjälpa dem. Vi måste hjälpa dem som lyckats ta sig över gränsen, utan någonting mer än det de går och står i. Vi måste hjälpa dem som blir kvar, som lever mitt i det pågående inbördeskriget. De som försöker överleva genom att ständigt fly till för tillfället lugnare områden. Till dess kriget kommer ifatt dem – och de får fly igen. Som djur i bur.

Vi måste hjälpa dem.

Därför är vi här. Därför är jag här.

I det område vi befinner oss är all sjukvård utslagen, det finns ingenting, skolorna är övergivna, det finns ingen elektricitet, vatten och sanitetsförhållanden är bristfälliga – och vi förbereder oss för de epidemier med smittsamma sjukdomar som blir en följd. Vi är just nu mitt i utbrott av mässling, ökande antal fall rapporteras dagligen och i samarbete med folket förbereder vi mässlingskampanjer för att rädda barns liv. Vaccinationsprogrammet som tidigare fungerat i Syrien har nu inte fungerat på 2 år och t.ex. mässling, som här är livshotande pga omständigheterna, bryter då ut. Det är de små barnen som drabbas.

Vi har bråttom. Allting är bråttom. Allting går så fort och situationen kan inte vara mer alarmerande.

Så är jag åter ute på uppdrag för Läkare utan Gränser. Organisationen jag valt för att den är så bra. För att skänkta pengar går dit de ska. För att vi finns där vi behövs, även om det inte går.

Vi gör det som inte går, för att vi vägrar att inte försöka.

Jag blev uppringd, – ”Mimansa, de behöver en barnmorska för Syrien och det är bråttom – kan du åka?”

Eftersom jag därhemma arbetar på världens bästa arbetsplats fick jag genast stöd av min arbetsledning: ”Javisst får du tjänstledigt, finns det något vi som arbetsplats kan göra för att hjälpa dig att hjälpa dem som behöver så vill vi göra vad vi kan för att stödja det”.

Tack Södertälje sjukhus! Det är inte alla fältarbetare som har ett sådant stöd hemifrån. Och stöd hemifrån är viktigt när man ger sig iväg, ofta med risk för eget liv. Då är det hur viktigt som helst att känna att ni därhemma är med oss i det vi gör!

Konflikten i Syrien lever mig nära också hemma eftersom jag arbetar på den ort som tagit emot de flesta syriska flyktingar. I min vardag möter jag dagligen syrier, både patienter och kollegor – så när frågan kom till mig kändes den självklar.

Nu är jag här, och tillsammans med teamet ska jag göra vad jag kan för att hjälpa till.

Jag kommer att skriva om våra dagar, om vad vi möter, vad vi kan göra, och om vad vi inte kan göra.

I en övergiven skola bygger vi nu upp en klinik: 1 akutrum, 1 såromläggningsrum, 2 rum för mödravård, förlossning och eftervård, och ett tält för 10 inneliggande patienter.

För allt detta behöver vi få in material över gränserna – vilket är en daglig utmaning för oss!

Jag har aldrig ansvarat för att bygga upp en hel verksamhet på det här viset förut – men nu gör jag det, och finner att nu är jag åter där man är, när man är ute i fält för Läkare utan Gränser:

Man gör så gott man kan, vetandes att något är mycket bättre än ingenting.


Vad kunde vi göra?

Idag var det meningen att jag skulle ha mödravård tillsammans med barnmorskan Regina i Team 1. Hälsostationen ligger drygt 1,5 timme bort på en skumpig bilväg från vår bas. Bron som man måste korsa är i så dåligt skick att vi inte kör på den, utan vi kliver ur och bär våra grejer (vi får jättebra hjälp av byborna som står och väntar på oss) och sedan går vi till fots cirka en kilometer.

Genast när vi kom fram fick vi veta att en kvinna kommit in med misstänkt brusten livmoder. Jag undersökte henne och fann inga tecken för det, men däremot en moderkaka som höll på att lossna, vilket är minst lika allvarligt. Det finns inget fungerande transportsystem mellan byarna och sjukhuset, så vi bestämde snabbt att Regina skulle stanna kvar och att jag skulle åka med kvinnan och hennes anhöriga.

Trots hennes svåra smärtor så var vi ju tvungna att bära henne på bår en kilometer tillbaka till bron till transporten på en skumpig väg. Jag ville ge henne smärtstillande, ville först veta om det fanns motgift att ge till barnet i fall det skulle bli påverkat av den smärtstillande medicinen. I den mån barnet nu var vid liv, vilket inte gick att fastställa på grund av kvinnans tillstånd. Att via radio försöka ta reda på om motgiftet fanns på det lokala sjukhusets apotek var svårt och omständligt, men gick till slut. Fast det visade sig att det inte fanns. Och inte hade vi det inte heller i vårt apotek.

Jag tog ändå beslutet att ge henne smärtstillande i små, men täta, intravenösa doser. På det viset hoppades jag kunna hålla henne på en någorlunda smärtlindrad nivå, så att hon kunde klara av transporten utan farligt hög smärtstress, och hoppas på att medlet ändå bröts ner relativt fort.

När vi kom fram till sjukhuset blödde hon fortfarande, men tack vare det dropp som pågick så var hennes blodtryck och puls stabil. Hon kommer att klara sig. Hur det gått med barnet får jag veta en annan dag när jag följer upp henne.

Tacksam över att vi tog oss fram till sjukhuset med mamman i acceptabelt skick, blodig och smutsig vandrade jag ”hemåt” för en dusch och rent drickbart vatten. Vattnet i min vattenflaska tog fort slut då jag insåg att de medföljande anhöriga inklusive två små barn var väldigt törstiga. Jag är också törstig, inser jag nu. När jag känner efter.


Fy, så människor kan ha det

Utanför sjukhuset finns ett så kallad ”womens waiting shelter” vars funktion är att gravida kvinnor ska kunna komma dit i väntan på att föda sina barn på förlossningsavdelningen på sjukhuset. Kvinnorna kommer långväga ifrån. Det är kvinnor som nåtts av budskapet att det är säkrare för dem och deras kommande barn att faktiskt föda på sjukhuset, än i byarna där de inte har hjälp av utbildad personal.

I det stora väntrummet finns 30 sängar där runt 40 kvinnor bor för närvarande. Alla fönster är trasiga och det finns inga myggnät för vare sig fönster eller runt sängarna. När man öppnar skåpluckorna till rummets enda skåp kryper kackerlackor runt bland mjölpåsarna.

Jag var där idag tillsammans med en kollega som kunde översätta. På så sätt kunde jag tala med kvinnorna. Jag bad att få se deras mödravårdskort, om de hade några. På korten står att läsa att flertalet av kvinnorna har högriskgraviditeter. Många är sjuka, de har malaria, hiv i olika stadier, högt blodtryck… och de allra flesta har inte fått någon mödravårdskontroll på mer än två månader.

Kvinnohemmet ligger mellan sjukhuset och en öppenvårdsklinik. När jag undersöker varför dessa kvinnor inte är omhändertagna på något som helst vis av vare sig den ena eller den andra så får jag klart för mig att det beror på brist på personal – både på sjukhuset och på öppenvårdskliniken.

Nu ska vi ha möte i teamet om det här: Läkare Utan Gränser måste snabbt bistå dessa kvinnor. Vi ska rusta upp lokalerna, vi kommer att utrusta alla fönster med myggnät, se till att alla sängar får myggnät och vi kommer att spraya för att få bort kackerlackorna. Och sist men inte minst så måste vi ge medicinsk hjälp till kvinnorna, något som vi avdelat personal för.

Jag är så tacksam att Robin, som är fältkoordinator här och chef för vårt team på plats, genast förstod min upprördhet då jag i full svada bara öste ur mig. Imorgon ska vi ha möte och lägga upp en omedelbar plan.

Ja, jisses…


Det börjar klarna

Anledningen till att jag dröjt med att skriva på bloggen är att jag haft svårt med hur jag skulle formulera mig för att beskriva vad jag gör på ett intressant och begripligt sätt. Men jag ska göra mitt bästa.

Projektet jag kommit till är i uppstartningsfasen. Vi befinner oss i Luwingu-distriktet som ligger i nordöstra Zambia. Det är ett distrikt som tillhör de mest fattiga och de mest avlägsna områdena i Zambia. Läkare Utan Gränser har en överenskommelse med hälsovårdsministeriet att bistå med sjukvårdspersonal, ge stöd och utbildning. De åtta vårdcentralerna är utlokaliserade över ett stort geografiskt område.  Ytan är så geografiskt stor att de vårdcentraler som ligger längst bort utgör en bilfärd på över 4,5 timmar och på vägar som inte alltid är de bästa. Under regnperioden förflyttar man sig bitvis med båt. Läkare Utan Gränser arbetar också i sjukhuset i Luwingu.

Området styrs av stammar som har sina respektive stamhövdningar. I en av stammarna finns en kvinnlig stamhövding – henne vill jag träffa!

Vårdcentralerna är inhysta i fallfärdiga byggnader. Det finns ingen utrustning alls och de som tar emot patienter har oftast bara genomgått en sjukvårdsutbildning på sex veckor. I övrigt saknas det utbildad personal.

Förhindra smittospridning
Läkare Utan Gränsers projekt går ut på att upptäcka, diagnostisera och behandla gravida kvinnor med hiv/aids. Dels för att ge medicinsk hjälp, men också för att förhindra att gravida hivpositiva kvinnor inte för smittan vidare till sina ofödda barn. Med rätt sorts behandling kan detta undvikas i 70 procent av fallen.

Det har dock visat sig att frekvensen hivpositiva inte är så hög som man beräknat. Spridingen bland isolerade folkgrupper är lägre än i andra delar av landet där siffror på 30 procent förekommer och är bland de högsta siffror som redovisas i Afrika.

Problemet är bristen på utbildad hälsopersonal på vårdcentralerna och den höga frekvensen av malaria (cirka 30 procent i dessa områden) vilket också är en betydande faktor för den höga mödra- och barnadödligheten i området.

Min uppgift
Jag arbetar med att anställa, introducera, handleda och följa de tre mobila team som åker ut till de olika vårdcentralerna. Jag ger stöd och utbildar personalen, ser till att vårdcentralerna får den utrustning som behövs och att den sjukvård som vi erbjuder kommer människorna till nytta. En till två dagar i veckan åker jag ut till vårdcentralerna. Vissa av teamen som reser väldigt långt från Luwingu och stannar över natten. Ibland följer jag med dem tillbaka.

Det ingår också i min uppgift att skapa goda relationer med sjukhuset och dess personal, handleda och träna dem och bistå dem på de sätt som kan  tänkas behöva.

Som jag redan nämnde så är projektet i sin linda och mycket av förnödenheterna saknas fortfarande. För att inte tala om personal. Men under tiden så gör vi så gott vi kan.

Bra gäng
Det finns en stark anda i teamet och trots många utmaningar så upplever jag framåtanda och en enorm beslutsamhet och fokus. Vi ska göra allt vi kan här! Det är spännande att få vara med i ett projekt från början. Jag får utveckla min förmåga och kapacitet till att tänka, handla och leda strategiskt. Det är en stor utmaning för mig som inte ser mig själv i första hand som strateg, utan mer en ”learning by doing”.

Jag bor tillsammans med ett team som känns riktig bra. Vi kommer från olika delar av världen – Hongkong, USA, Filippinerna, Portugal, Uganda, Kenya och så jag då från Sverige.

Det är helt underbart att kunna ta en promenad på morgonen när solen går upp. Här finns inga bomber och nöden ser ut på ett annat sätt än i Pakistan. Här är det brist på resurser snarare än något annat.

Häromdagen vaknade jag av sången från en av kyrkorna i närheten. Då går inte att låta bli att le. Kanske är det här det Afrika som jag hört så mycket om.

Jorden är helt röd, det gröna är helt grönt, människor ler och talar till mig på det lokala språket bemba.  Ja, jag ska ta lektioner och ja, Zambia har helt klart redan förfört mig med sin skönhet!

All for now!


Den 24 oktober kommer det att börja regna

– Den 24 oktober kommer det att börja regna, säger Justin, chauffören som med vänliga ögon hämtar mig på Lusaka flygplats.

–  Verkligen?  Kan man veta det så exakt på dagen, skrattar jag tillbaka.

–  Ja, det gör det varje år, så det kommer det att göra i år också, säger Justin med fast övertygelse i rösten.

Jag tror honom, han vet ju vad han talar om. Efter flygande hit och dit under några dagar, ett dygns stopp i Aten för briefing om projektet, så landar jag så slutligen i Zambias huvudstad Lusaka. Här möts jag av vänliga människor och välkommen-skyltar som slåss om utrymmet.

Justin kör mig till huset där jag ska bo några dagar innan färden går vidare till Luwingu där jag ska vara stationerad. Han pratar, berättar, visar och pekar. Ingenstans ser jag några vapen, inga soldater, inga vägspärrar längs vägen, kvinnorna går lika fritt ute på gatorna som männen och jag konstaterar än en gång att det är stor skillnad på ett land som befinner sig i krig och ett land som inte gör det.

Här i Lusaka ska jag träffa ledningsteamet och få mer utförligare information. I Aten träffade jag Jeanie, en amerikansk doktor som liksom jag ska arbeta i Luwingu. Hon ligger en dag efter mig i sin briefingsprocess och jag fick nyss veta att vi ska åka tillsammans till Luwingu – en bilfärd som tar två dygn. Man måste stanna till i en liten by på vägen.

Under tiden försöker jag skaffa mig så mycket kunskap jag bara kan om PMTCT= Prevent Mother To Child Transmission, vilket är vad projektet handlar om. I korthet är det en behandlingsmetod som hindrar att hivviruset sprids från mor till barn. Så jag läser och läser och inser att jag har mycket begränsad kunskap om hiv/aids i allmänhet och i synnerhet hos gravida kvinnor, men jag kommer veta mycket mer om sju månader efter mitt uppdrag.